Ett litet trist inlägg- men det är inte jag som skriver- det är mina hjärnspöken som måste rensas bort lite….
Jag vet inte vad jag ska skriva, egentligen.
Jag känner mej bara ledsen, utblåst, bortglömd och att energin bara suger luften ur mej….
Jag vet att det inte är mitt fel att livet blev som det blev och att jag är den jag är.
Men när det är dagar innan mens- nu igen, jag vet- så kommer detta med att jag jämför mej med vänner eller vänners barn med mer.
Mycket har med detta i vanlig ordning med hus, familj/ barn/- barnbarn, pojkvänner/- flickvänner, bil, jobb med inkomst och pool med mer. - alltså, ett liv att leva för.
De verkar ha bra familjeförhållanden, de verkar inte tjafsa eller bråka ofta och de blir nästan som "bortskämda" med att få jobb av föräldrarna, är välkommen hem när de vlll utan en massa bråk när alla samlas, ingen verkar bli utanför, de får utnyttja
pool och sånt som förändrar har eller som de skaffat själva. De köper bil och verkar "må så bra".
Kan säga att nån har i alla fall någon hos sej…
Där stretar mina tankar och känslor iväg, för jag har ingen- inte just nu då mina vänner har sina barn och pojkvänner, några med barnbarn och familjer som prioriteras före just nu, nån med barn som har eller ska gifta sej och är "barnvakt till" (troligen-
jag vet inte) oxh andra som prioriterar andra vänner före. Alla är så upptagna just nu också… med glädje i livet medan en annan kämpar och verkar dra ner andra med hur ens egna liv öe…
Jag VET att mycket är så, för personer har sagt det till mej att "nu är det så", och med förändringar som sker snabbt och plötsligt går inte i min värld. Jag har jättesvårt med min autism att acceptera och förstå och vänder till "nu har jag gjort något
fel- vad har jag gjort fel?" - och lite till. Hjärnspöken innan mens blir så jobbiga! Om den där jäkla livmodern kunde sluta existera i mej!!! Om den kunde sprängas åt helvetet eller nånting.
Jag blir så ledsen! Jag blir så stressad!
Jag hade haft en annan syn på allt om jag inte hade blivit så begränsad av livmodern!
Jag ska till läkaren om 8 dagar.
Kommer berätta om mina besvär med huggen kring hjärtat- att jag tror livmodern tröttat ut med och gör mej utmattad med tanke på illa jag mår egentligen vid varje ägglossning med rikliga flytningar, sen kommer PMDS:en med hög puls och hjärnspöken
och sen kommer den där jäkla rikliga mensen.
Jag har ju ont 2,5 vecka i månaden!
Är så trött på att knte ha stöd hos någon jag känner mej trygg hos.
Ibland har jag, men inte lika ofta längre och det har en del med det jag skrev om ovan, att jag är liksom "bortprioriterad"….
En sak…
JAG ÖNSKAR JAG INTE VAR SÅ FÖRBASKAD UTANFÖR I SAMHÄLLET 😭😭😭😭
Så ensam. Så bortglömt. Så… allt
Jag blir aldrig en vanlig normal vuxen… 😢
(men ska erkänna- jag har det ändå rätt bra med hur jag ändå klarar mej- det är inte alla med diagnos och svårigheter som jag har som klarar sej som jag- men de är mindre "normalbegåvade" än mej, av de jag vet iaf, och det behöver knte va så för alla,
- och de förstår direkt inte saker tydligt som jag gör- men det kan va jobbigt ibland att förstå vad som händer och uppfatta saker)