Vad har jag gjort för fel i mitt liv? Eller, vad Àr för fel pÄ mej? Min förbaskade sorg om ofrivillig barnlöshet har senaste dygnet gÄtt mej pÄ nerverna!! Jag kÀnner mej olycklig. Jag Àr ledsen! HjÀrtat Àr just nu krossat! Jag stöter bort vartenda mÀnniska
som fÄr barn just nu. Har sagt upp vÀnskapen med tvÄ stycken senaste bara Äret. Jag Àr sÄ grÀnsfall med att ta bort fler som redan har! Bara för att jag inte klarar av att se dom "vara mammor"...
För det har jag velat va sen jag var 10 Ă„r gammal. Jag Ă€r nu 29. Har ingenting. Inget jobb med bra inkomst. Ingen pojkvĂ€n eller flickvĂ€n. Inga direkta vĂ€nner som man umgĂ„s med. Ăverviktig. Ful. Besviken pĂ„ mej sjĂ€lv. Ensam. Problematiskt. Inga karaktĂ€rsdrag.
Misslyckad. HyresrĂ€tt. Ingen bil. Jag har ingenting! Inte ens en karriĂ€r eller Heller Ă€r framgĂ„ngsrik - jag har Wilda dock â€ïž
Men Ă€r sĂ„ ledsen! Ăr sĂ„ förbaskat ledsen! HjĂ€rtat brister! Blir stressad! Har inget liv. Jag har ingen framtid! Jag sitter fast! Blir trött pĂ„ vĂ€nner som prioriterar sina barn och familjer framför en vĂ€nskap. - men JAG FĂRSTĂ
R- det Àr inte avsikt
att bli arg. Inte deras fel. Det Àr min förbaskade svartsjuka och avundsjuka som strular och det av min diagnos som sÀtter kÀppar i hjulet i mitt liv och relationer med vÀnner... - nu har jag ocksÄ vissa "vuxna" vÀnner ocksÄ, men det Àr
en helt annan sak, för de Àr erfarna. Mogna och sÄ. Men nÀr det kommer till dom i min Älder och yngre. Jag Àr sÄ svÄrt! SvÄrt att acceptera att mÄnga av dom inte ens behövde kÀmpa med sin karriÀr. Med att fÄ barn. Med att ha pojkvÀn. Just name it.
SjÀlv kÀmpar man pÄ. Men hur mycket orkar man kÀmpa? Utan framgÄng eller sÄ, sÄ kÀnns allt sÄ hopplöst!
Jag Àr ledsen. Jag Àr superledsen ikvÀll!
- ja. Jag har mens, dÀrav kÀnslorna, hormonerna och allt- inlÀggen KOMMER nÀsta vecka bli som vanligt igen. Med den glada och lite ivriga Carro igen. Men nu i natt (klockan nÀrmar sej 00.30) sÄ gör hjÀrtat sÄ ont!
Jag Àr den enda i klassen (iaf pÄ gymnasiet) som inte har fÄtt barn Ànnu. Och troligen den enda som inte kommer fÄ. Iaf inga biologiska.
För jag har en livmoder. Men den vill jag ta bort. För jag kommer ÀndÄ inte kunna ta hand om en unge om jag skulle fÄ till en.
Om jag knappt kan ta hand om mej sjÀlv.
Jag har min diagnos. Psykiska ohÀlsan. PMDS. Menstruationspsykosen vid mensen (dÀrav blir hjÀrnan knÀpp under mens- inte jag- utan hjÀrnan). Jag hade inte orkat.
Men att att vara ledsen sĂ„hĂ€r vid varje mens Ă€r fasen inte heller kul! Ăr sĂ„ trött pĂ„ detta!
Ănskar verkligen att lĂ€karen och gynekologen snart tar tag i att Ă„ngra sej! Ulrika tyckte sĂ„ synd om mej igĂ„r nĂ€r jag grĂ€t för jag hade sĂ„ ont och spyr och har mej...
Idag Àr det dock bÀttre. - bara hÄlla ut. Tre dagar kvar- det vÀrsta Àr över!
Om jag bara fÄr bort min livmoder sÄ lommer jag ha en annan syn pÄ det hela, fast det Àr en sorg för mej. - men som Teresa och jag har pratat om, att den tanken Àr ÀndÄ bra, om det Àr det som funkar för mej. Det Àr; om jag fÄr bort livmodern och sen inte
heller kommer kunna fÄ barn, dÄ beror det pÄ sjukdom. Att jag hade en sjuk livmoder. Och dels ÀndÄ stÀmmer det- för den orsakar sÄ mycket besvÀr för mej. SÄ mÄnga begrÀnsningar!
Det gÄr inte att leva "ett halvt liv"- det gÄr inte! TrÀningen funkar inte till 100%. Att jobba gÄr inte till 100%. Att Äka pÄ semester gÄr inte till 100%. - tro mej. Jag var i Ungern för 13 Är sen. Mensen började tidigare- den började samma
dag som jag och kören (som jag gick pÄ) Äkte ivÀg.
Inte jÀttekul att följa med och mestadels bara ligga pÄ hotellet medan alla andra va i poolomrÄdet...
varje gÄng Àr det sÄ. NÀr man planerar nÄgot. SÄ ska skiten dra igÄng och sÄ ska det ocksÄ komma nÀr det Àr varmt ute!
Ăr sĂ„ trött pĂ„ allt!!!! Jag tröttnar mer och mer pĂ„ livet nĂ€r den ger sĂ„ mĂ„nga motgĂ„ngar!
Vad ska jag ens göra för att orka mej igenom kanske 50/- 60 Är till?
Jag Àr lite oroad över min framtid. Kommer lida ensam. Inga barn. Inget jobb (kommer ev gÄ i sjukpension nÀsta Är dÄ bageriets Àgare kommer gÄ i pension). SÄ varför har jag sÄ otur med mitt liv?
Vad har jag gjort för fel? NÄgot Àr ju som Àr fel.
Ulrika stöttar och hjÀlper mej med att försöka fÄ mej att bli sjÀlvstÀndig i samhÀllet sÄ jag inte ska behöva vara sÄ beroende av folk som jag Àr nu, som med just nu stÀdningen, ha en arbetsplats osv. ! Men snart Àr arbetsplatsen ett minne blott.
Friskis har jag. Min tanke Àr att jag fÄr min lÀgenhet dÀr 2022- innan sommaren. Jag kommer nog till 99% inte va pÄ bageriet mer- dÄ tÀnker jag. Jag har Friskis. Hela dagarna. Slipper bo dÀr jag bor nu- för det Àr nÀstan en mil till Friskis. Och jag har
Wilda och ibland Money. Hinner inte Äka till Friskis sÄ mycket som jag vill pga buss och att det blir för lÀnge med allt. - sÄ om jag fÄr lÀgenheten ni vÄr sÄ Àr jag hemma pÄ 2 minuter efter ett pass.
Jag kan bli "trÀningsnarkoman" och verkligen vara pÄ Friskis om dagarna, sÄ lÀnge om de har nÄgot pass pÄ i alla fall förmiddagar och lunch, för kvÀllar finns det oftast alltid.
Men denna sorg nu i natt nÀr jag skriver detta inlÀgg- det gör sÄ ont! Onödigt liv typ.
Men de som fÄr mej att kÀmpa, det Àr mina vÀnner som jag trÀffar- Ulrika och Teresa. Sen har jag Wilda och de andra hundarna som jag kÀnner. Och sÄklart Friskis. Som har vart mitt stöd pÄ mÄnga vis. Som hjÀlper mej med att t ex skriva ut saker
och ting nÀr jag inte kan.
De har ledare som har bra pass- sÄ timmen nÀr man trÀnar kan kÀnnas ok för stunden nÀr man mÄr sÄ hÀr. Men sen kommer man hem, och allt blir skit.
Jag hade, innan Corona, teater att gÄ pÄ i Göteborg, Malmö och sÄ. TrÀffa Bill Hugg, Gunilla, Lena efter deras förestÀllningar pÄ Intiman, folkteatern och backa teater.
FÄ en pratstund, deras kramar och ibland en fikastund eller sÄ med nÄgon av dom.
Konserter var jag mycket för ocksÄ.
Jill Johnson, The Ark, Miss Li, Sanna Nielsen.
Och sÄklart mÀssor dÀr jag och Agneta Sjödin kunde ses.
Senaste konserten var i februari förra Äret, dÄ följde Ulrika med mej - och senaste mötet med Agneta Sjödin var nÀr vi va i VÀxjö.
EfterÄt tog vi tÄget hem ihop. Jag fick Àven Äka med hennes taxi till stationen. Satt och hela resan och sÄ... det var en bra resa, och med Ulrika med Jill. Att Jill kunde se och blev jÀtteglad att jag hade en kompis med mej, dÄ jag ananrs Äker sjÀlv
pÄ hennes konserter.
Minns hur Ulrika kramade om mej framför Jill och Jill kramade om mej framför Ulrika, och det var sĂ„ kul att fĂ„ bevisa att jag och Jill Ă€r kompisar â€ïž
SÄ det finns ju saker man uppskattar- och som jag vet kommer uppskatta nÀr Corona skiten Àr över. - men just detta med det familjÀra - det Àr jobbigt dÄ och dÄ. Men idag tÀr det pÄ mej som sjutton och jag vet inte vart jag ska ta vÀgen.
Behöver Ulrikas omfamning och kramar just nu... men fÄr vÀnta en vecka till...
Ăr glad att jag inte hittills bestraffar mej med krĂ€kningar. LĂ€ser Gunillas ord till mej som hon skrev för nĂ„gra veckor sen. Det funkar att lĂ€sa det dĂ„ och dĂ„, med dock vissa bakslag denna vecka som har varit- och sĂ„ Ă€r jag glad att jag inte har skurit
mej sen Ă„rsskiftet.
Jag vet att jag har vÀnner som bryr sej om mej. Det försöker jag tÀnka. Men sÄ kommer avundsjukan om att de Àr med sina familjer och kanske andra vÀnner: dÄ kÀnner jag mej ensam.
Men nu sÄ ska jag snart hem till min chef och min barndomskompis som jag kÀnt i 22 Är, de ska fira sina födelsedagar, sÄ om tvÄ veckor ska jag dit och fira. SÄ: nÀsta helg ska Ulrika komma. Vi ska till sjukhuset. Fira mors dag.
Veckan dÀrpÄ pÄ firandet hos chefen.
Och sen sÄ Àr det faktiskt lite pass med Friskis i sommar. Och so hoppas jag att jag fÄr komma och bo hos Ulrika lite igen i sommar, sÄ som förra Äret.
Nu ska jag vÀl försöka sova.
FörlÄt för inlÀgget- men som sagt. Detta Àr min frizon att skriva av mej i.
Men det kommer bli bÀttre. Jag Lovar!
Sorg Àr inget kul....
Men hĂ€r Ă€r wilda nyklippt och sĂ„ ser hon mycket bĂ€ttre ut i vĂ€skan Ă€n tidigare â€ïž