För det har jag velat va sen jag var 10 år gammal. Jag är nu 29. Har ingenting. Inget jobb med bra inkomst. Ingen pojkvän eller flickvän. Inga direkta vänner som man umgås med. Överviktig. Ful. Besviken på mej själv. Ensam. Problematiskt. Inga karaktärsdrag.
Misslyckad. Hyresrätt. Ingen bil. Jag har ingenting! Inte ens en karriär eller Heller är framgångsrik - jag har Wilda dock ❤️
Men är så ledsen! Är så förbaskat ledsen! Hjärtat brister! Blir stressad! Har inget liv. Jag har ingen framtid! Jag sitter fast! Blir trött på vänner som prioriterar sina barn och familjer framför en vänskap. - men JAG FÖRSTÅR- det är inte avsikt
att bli arg. Inte deras fel. Det är min förbaskade svartsjuka och avundsjuka som strular och det av min diagnos som sätter käppar i hjulet i mitt liv och relationer med vänner... - nu har jag också vissa "vuxna" vänner också, men det är
en helt annan sak, för de är erfarna. Mogna och så. Men när det kommer till dom i min ålder och yngre. Jag är så svårt! Svårt att acceptera att många av dom inte ens behövde kämpa med sin karriär. Med att få barn. Med att ha pojkvän. Just name it.
Själv kämpar man på. Men hur mycket orkar man kämpa? Utan framgång eller så, så känns allt så hopplöst!
Jag är ledsen. Jag är superledsen ikväll!
- ja. Jag har mens, därav känslorna, hormonerna och allt- inläggen KOMMER nästa vecka bli som vanligt igen. Med den glada och lite ivriga Carro igen. Men nu i natt (klockan närmar sej 00.30) så gör hjärtat så ont!
Jag är den enda i klassen (iaf på gymnasiet) som inte har fått barn ännu. Och troligen den enda som inte kommer få. Iaf inga biologiska.
För jag har en livmoder. Men den vill jag ta bort. För jag kommer ändå inte kunna ta hand om en unge om jag skulle få till en.
Om jag knappt kan ta hand om mej själv.
Jag har min diagnos. Psykiska ohälsan. PMDS. Menstruationspsykosen vid mensen (därav blir hjärnan knäpp under mens- inte jag- utan hjärnan). Jag hade inte orkat.
Men att att vara ledsen såhär vid varje mens är fasen inte heller kul! Är så trött på detta!
Önskar verkligen att läkaren och gynekologen snart tar tag i att ångra sej! Ulrika tyckte så synd om mej igår när jag grät för jag hade så ont och spyr och har mej...
Idag är det dock bättre. - bara hålla ut. Tre dagar kvar- det värsta är över!
Om jag bara får bort min livmoder så lommer jag ha en annan syn på det hela, fast det är en sorg för mej. - men som Teresa och jag har pratat om, att den tanken är ändå bra, om det är det som funkar för mej. Det är; om jag får bort livmodern och sen inte
heller kommer kunna få barn, då beror det på sjukdom. Att jag hade en sjuk livmoder. Och dels ändå stämmer det- för den orsakar så mycket besvär för mej. Så många begränsningar!
Det går inte att leva "ett halvt liv"- det går inte! Träningen funkar inte till 100%. Att jobba går inte till 100%. Att åka på semester går inte till 100%. - tro mej. Jag var i Ungern för 13 år sen. Mensen började tidigare- den började samma
dag som jag och kören (som jag gick på) åkte iväg.
Inte jättekul att följa med och mestadels bara ligga på hotellet medan alla andra va i poolområdet...
varje gång är det så. När man planerar något. Så ska skiten dra igång och så ska det också komma när det är varmt ute!
Är så trött på allt!!!! Jag tröttnar mer och mer på livet när den ger så många motgångar!
Vad ska jag ens göra för att orka mej igenom kanske 50/- 60 år till?
Jag är lite oroad över min framtid. Kommer lida ensam. Inga barn. Inget jobb (kommer ev gå i sjukpension nästa år då bageriets ägare kommer gå i pension). Så varför har jag så otur med mitt liv?
Vad har jag gjort för fel? Något är ju som är fel.
Ulrika stöttar och hjälper mej med att försöka få mej att bli självständig i samhället så jag inte ska behöva vara så beroende av folk som jag är nu, som med just nu städningen, ha en arbetsplats osv. ! Men snart är arbetsplatsen ett minne blott.
Friskis har jag. Min tanke är att jag får min lägenhet där 2022- innan sommaren. Jag kommer nog till 99% inte va på bageriet mer- då tänker jag. Jag har Friskis. Hela dagarna. Slipper bo där jag bor nu- för det är nästan en mil till Friskis. Och jag har
Wilda och ibland Money. Hinner inte åka till Friskis så mycket som jag vill pga buss och att det blir för länge med allt. - så om jag får lägenheten ni vår så är jag hemma på 2 minuter efter ett pass.
Jag kan bli "träningsnarkoman" och verkligen vara på Friskis om dagarna, så länge om de har något pass på i alla fall förmiddagar och lunch, för kvällar finns det oftast alltid.
Men denna sorg nu i natt när jag skriver detta inlägg- det gör så ont! Onödigt liv typ.
Men de som får mej att kämpa, det är mina vänner som jag träffar- Ulrika och Teresa. Sen har jag Wilda och de andra hundarna som jag känner. Och såklart Friskis. Som har vart mitt stöd på många vis. Som hjälper mej med att t ex skriva ut saker
och ting när jag inte kan.
De har ledare som har bra pass- så timmen när man tränar kan kännas ok för stunden när man mår så här. Men sen kommer man hem, och allt blir skit.
Jag hade, innan Corona, teater att gå på i Göteborg, Malmö och så. Träffa Bill Hugg, Gunilla, Lena efter deras föreställningar på Intiman, folkteatern och backa teater.
Få en pratstund, deras kramar och ibland en fikastund eller så med någon av dom.
Konserter var jag mycket för också.
Jill Johnson, The Ark, Miss Li, Sanna Nielsen.
Och såklart mässor där jag och Agneta Sjödin kunde ses.
Senaste konserten var i februari förra året, då följde Ulrika med mej - och senaste mötet med Agneta Sjödin var när vi va i Växjö.
Efteråt tog vi tåget hem ihop. Jag fick även åka med hennes taxi till stationen. Satt och hela resan och så... det var en bra resa, och med Ulrika med Jill. Att Jill kunde se och blev jätteglad att jag hade en kompis med mej, då jag ananrs åker själv
på hennes konserter.
Minns hur Ulrika kramade om mej framför Jill och Jill kramade om mej framför Ulrika, och det var så kul att få bevisa att jag och Jill är kompisar ❤️
Så det finns ju saker man uppskattar- och som jag vet kommer uppskatta när Corona skiten är över. - men just detta med det familjära - det är jobbigt då och då. Men idag tär det på mej som sjutton och jag vet inte vart jag ska ta vägen.
Behöver Ulrikas omfamning och kramar just nu... men får vänta en vecka till...
Är glad att jag inte hittills bestraffar mej med kräkningar. Läser Gunillas ord till mej som hon skrev för några veckor sen. Det funkar att läsa det då och då, med dock vissa bakslag denna vecka som har varit- och så är jag glad att jag inte har skurit
mej sen årsskiftet.
Jag vet att jag har vänner som bryr sej om mej. Det försöker jag tänka. Men så kommer avundsjukan om att de är med sina familjer och kanske andra vänner: då känner jag mej ensam.
Men nu så ska jag snart hem till min chef och min barndomskompis som jag känt i 22 år, de ska fira sina födelsedagar, så om två veckor ska jag dit och fira. Så: nästa helg ska Ulrika komma. Vi ska till sjukhuset. Fira mors dag.
Veckan därpå på firandet hos chefen.
Och sen så är det faktiskt lite pass med Friskis i sommar. Och so hoppas jag att jag får komma och bo hos Ulrika lite igen i sommar, så som förra året.
Nu ska jag väl försöka sova.
Förlåt för inlägget- men som sagt. Detta är min frizon att skriva av mej i.
Men det kommer bli bättre. Jag Lovar!
Sorg är inget kul....
Men här är wilda nyklippt och så ser hon mycket bättre ut i väskan än tidigare ❤️
