I morse pratade Ulrika och jag igen.
Känner verkligen att jag saknar henne. Vi har inte träffats på snart 4 veckor. Och när jag går igenom jobbiga saker i mitt liv så gör det ont i mej, för känner mej ensam. Hon får mej alltid att skratta å så.
Visst har dessa perioder kommit tidigare också, att vi inte träffats, men då har jag haft Friskis, och haft Cia och Teresa att prata med lite innan och efter passen.
Men nu när träningen har vart i uppehåll så har jag kämpat med mitt mående.
Ikväll känner jag mej så ledsen. Kämpigt. Allt ihop! Känner mej värdelös. Känslan att ge upp.
För jag inte kan pusha mej själv så som jag kunde förut när jag var nöjd med mej själv.
T ex kolla denna bild
Bild till 👈🏻 mådde jag rätt bra. Var inte alls överviktig och jag var pigg, glad, stark och hade ork! Bild 👉🏻 var för bara något år sen. Och det va innan jag faktiskt lärde känna Ulrika. Så tack och lov att jag träffade henne, för då orkade jag sen
stå i alla fall där jag är nu- mitt emellan dessa bilder. Fast pendlar i kroppsform och vikten. Men många orsaker beror det på att jag aldrig når den jag var 👈🏻
Men jag vill komma dit! Men kan inte puscha mej själv. Jag trivs inte med mej själv eller med min kropp. Trivs egentligen inte med nånting med mej själv. Önskar jag hade samma ork och driv som förr...
jag tröttar ju ut de som försöker hjälpa mej. Eller ja, har försökt. - menar. Alltid någonting man "skyller på", vilket stämmer. Antingen har jag ont nånstans Pga inflammation, mensvärk eller ägglossning. Eller har det skett ett dödsfall, medicinering
eller annat. Jag kommer liksom inte någon vart heller..
Jag gillar inte mej själv. Utseendemässigt. Jag har min diagnos. Jag har mina fobier. Jag har mina svårigheter. Men allt är ändå relativt nytt. Diagnosen är ny. Mina svårigheter är nånting jag har börjat förstå och uppfatta mer. Jag har mina begränsningar.
Njah. Idag har dagen inte vart så jättebra psykiskt. Är så ledsen över vad min kropp har stått ut med. Ätstörning. Självskadebeteenden. Den får typ aldrig omtanke, för jag tycker jbte om varken den eller mej själv. Den gången det kommer hända är när jag
kommer tillbaka till den friska igen.
Men är redo att tänka, att det aldrig kommer ske. Jag är glad att 👉🏻 är borta, för jag vet att 👉🏻 ALDRIG kommer tillbaka. Finns ingen chans! Men 👈🏻 känns osäkert.
Jag tror inte på mej längre. Alltid nånting "i vägen"....
Nu ska jag sova. Ska till bageriet imorgon.
Wilda har klippt sej. Det får ni se näSt inlägg 😁