Jag läser så många bloggar och jag känner så mycket igen mej i så mycket som många av er skriver om. Tro mej. Det gör jag. - för er som inte följt med långsiktigt så hänvisar jag er till min gamla blogg:
Nu är det min vecka. Födelsedagsveckan.
Som jag skrev igår (tror jag) så tror jag att veckan inte kommer bli lika bra som förra året, eller åren därpå. Förra året var jag och Ulrika ute och åt på Gröna Stugan och fikade nån dag innan å så, och åren innan så har jag alltid firat min födelsedagsvecka
i London eftersom jag älskar London. - i "dessa tider" som folk snart inte tål att man skriver *ironi* så har det vart svårt att åka till London. Men men. Det kommer väl, någon gång tänker jag. Tur man ändå är rätt "ung" ännu så
man förhoppningsvis får leva vidare, även efter pandemin, så man kan åka till London igen.
Imorgon, tisdag, så är det en dag kvar till födelsedagen. - varför är jag inte peppad? Växer man ifrån det? - visst kommer jag att firas, bästa med Ulrika. Hon får mej alltid att skratta. Som i påskas förra måndagen. Med påskpresenterna man fick,
när hon tog bort spindeln från taket, när vi åker bil eller så. Hon är bäst! - jag ska försöka va positiv med att fylla år i år även om jag inte mår så jättebra psykiskt. Kanske ska försöka tänka att jag inte fyller år? Bara låta dagen vara?
Har liksom planerat min dag. - ska börja på bageriet lite tidigare den dagen, sen ska jag sluta tidigare för att hinna med ett spinningpass på Friskis tror jag. Ett Play-pass i spinninghallen (får se, men det är en plan). På kvällen blire thaimat och
sushi (mina två favoriträtter). Sen får man se om man hinner med ett utefys på kvällen. Men det är bara en plan. - nästa år fyller man 30 år, och då är det väl egentligen lite mer "hypat" tänker jag 🎈
Jag satt och lyssnade på Magister Nordström och Andreas Arcombe’s senaste podd avsnitt.
(livet på en pinne)
För mej var det väldigt gripande. För när det pratas om kramar, närhet, tänkande om hur man egentligen har det i ensamhet eller rent allmänt, så tog det i mej rakt in i själen. Jag har vänner men har ju inte, återigen, en umgängeskrets att välja på direkt.
Eller en familj som man umgås med. Men det jag känner mej tacksam för det är att man som ensam får ha i alla fall två personer som närmaste och det har jag, som jag kan träffa, men det händer ändå väldigt sällan. Men det kan jag känna tacksamhet
för, att jag har kunnat välja ut två, men att man kanske bara träffar en då och då ändå.
Jag blir väldigt känslig och berörd när det pratas om pandemin och allt som har med "effekterna" med viruset att göra, av typ psykisk ohälsa, utsatthet, närhet och ensamhet.
(Ja, återigen, många som läst tidigare inlägg kan läsa de tidigare inläggen).
Men just denna Podden. Den är för MEJ väldigt pedagogisk och "barnvänlig". För man förstår vad de pratar om. De pratar enkelt och inte så komplicerat så man inte förstår. Rakt av. Rakt ut. Inget krångel. För mej är det min första podd som jag
lyssnar på. - har aldrig förstått mej på poddar eller så, men faktiskt så får det tiden att gå. Att jag inte har lyssnat på folk som säger "lyssna på någon podd"- men jag har aldrig haft någon podd som har intresserat mej. Ljudböcker för
mej är som en podd. Och jag har alltid tänkt "podd? Nä. Vad skulle det va roligt att lyssna på, och vad skiljer sej det med en riktig ljudbok?".
Lite så var det. - men sen när jag börjat lyssna på Andreas och Rickard så har de fångat mitt intresse. - det känns som att, eftersom de har så unga följare på youtube och själva har småbarn (det har inte jag dock- egna barn alls) så är de mer "normaltalande"
poddare. Pratar så många förstår. Även de mindre/- yngre. Och de "skrämmer" inte upp människor så som andra personer i sociala medier gör, som t ex "världen går under om...." bla bla bla! Det kommer typ aldrig ut något positivt
i det hela. - men det gör ju dessa två! ❤️
Familjen Arcombe är en familj som jag har följt i snart över 2 år på youtube.
- önskar verkligen man fick träffa dom någon gång! Vilken dröm, för mej. Andreas och Izabella är ju dom som är mest aktiva på kanalen, men resterande i familjen verkar så snälla och vänliga. - jag som har svårt för att "tolka" t ex barn och
personer som har barn, och särskilt nära tonåren, så har denna familj verkligen lärt mej att se att alla barn och ungdomar inte är elaka. Jag kan säkert skriva ett långt blogginlägg om denna familj längre fram, men säger det: det är så kul att
följa dom i deras utveckling! Från 460 prenumeranter till nu nästan 100.000 prenumeranter 😅 och så synd att jag är ung/- gammal som inte har fattat vad "Hey-you" var, så hade man fått chansen att träffa dom. I alla fall Andreas och Izabella!
Ni ser. Vet inte ens hur det stavas 😅
Men ändå. Tänk när alla är vaccinerade och samhället öppnas upp igen, då ska jag se om man som DÅ kanske 30 åring får gå på det (eller om det är åldersgräns?) och träffa dom!
Nu ska jag kolla vidare på "Klassen". Det är 5:de omgången som jag ser om serien 😅
Ha det! Hörs snart! 😁
