Välkomna till min nya blogg.
Jag har försökt att föra över min gamla blogg in hit, men det har inte gått så jättebra.
Men här är senaste inlägget från den förra
Bloggen:
Jag har tänkte starta upp att blogga när jag hade fört över gamla bloggen men sen har det dröjt och allt och det har inte funkat. Så jag kommer hänvisa er till den andra bloggen då och då om det är så att ni inte hänger med i vad jag pratar om.
Ni kan alltid gå in redan nu och läsa lite om ni vill se hur och vad jag skriver om 😉
——————————————————————————————-
Hej på er!
Jag hoppas i alla fall att ni mår bra!
Här är det i skrivandet stund ok. Mycket bättre än vad det var efter träningen igår kväll.
Jag VET att jag inte är den enda som tycker detta med Corona är så tröttsamt... men jag ser också ljuset i tunneln. Om 3 veckor ska jag vaccineras, och jag hoppas ändå att jag överlever.
Jag är ju inte multisjuk eller så, så jag antar att jag kommer överleva sprutan också 💉
Är glad och tacksam över hur snabbt det går med vaccin nuförtiden. Men just denna Coronavaccin är ju något som har forskats om sedan 17 år tillbaka så de hade ju grunder och sånt som de sen utökade takten på för att sen snabbt få fram ett vaccin.
- när pandemi började så följde jag slaviskt arbetet
Med att få fram vaccin. Googlade och googlade och kom in på massvis konstiga sidor, men sen började stressen och allt, så har bara följt de lokala nyheterna numera. Vilket är lugnast för mej, men jag har även följt just vaccinen fram till idag, så jag
känner mej trygg i vaccinet, för det är ändö något som jag läst mkt om i utvecklingen och sånt från start.
Jag ska om två veckor tillbaka till gynekologen igen på sjukhuset. Ulrika och jag var där för drygt 3 veckor sen och då pratade vi mest om hur en operation gick till och sånt.
Alltså, för mej kändes mötet inte bra, eftersom jag kände att vi inte kom någon vart.
Men snart ska vi tillbaka och då ska hon ha kollat om operationssalar och läkare och samtalar med kirurg, så jag hoppas att jag får beviljat. För jag känner att det är min sista utväg för att orka med mej själv och mitt liv med alla dessa besvär man har
med sjukdomen....
Ska dock ändra tiden, för vill inte vara ensam efteråt om jag inte får operation beviljad längre fram... vill ha Ulrika hos mej om jag blir förstörd eller vad som helst om det blir negativt för mej...
Hon ska jobba direkt efter, så hellre att jag bokar om tiden så hon kan va med mej lite efteråt så jag inte mår sämre och är helt ensam.
Det kom vi i alla fall överens om, men om tiden blir om 1,5 vecka också, det får vi väl se..
Jag har hamnat i ett mani av något slag.
Jag tål inte när folk pratar om sina barn eller barnbarn. Blir manisk och fastnar och ältar över hur misslyckad JAG är som aldrig kommer få egna biologiska barn just pga kvinnosjukdomen, diagnosen som jag inte vill föra över till ev ungen och sen för
att min situation med ekonomin inte är den bästa heller, så det är ju mkt med det också.
Jag blir liksom "varför prata om och skryta om sina barn och barnbarn? Varför ska de visa upp ungarna för? Är det för att göra andra ledsna och avundsjuka?" - ja, jag har fastnat i detta...
Inte för att någon har gjort något, men det har mkt med troligen med hur jag mår och hur jag mått tidigare i barndomen och i livet samt vetandet att jag alltid velat ha barn fram till typ alla mina vänner har barn och barnbarn nu, och då har längtan slocknat
och vänt till en svartsjuka på vissa och en avundsjuka på andra... därav har man som blivit manisk fixerad och jag kan inte släppa det!
T ex igår kväll pratade två av mina närmsta vänner om sina barnbarn. Jag blev jätteledsen. Kunde inte släppa det och därav är det svartsjuka, för jag själv saknar en mormor.
Min mormor och jag var så tighta... hon dog hösten 2019... så var nog även saknaden där också.
Sen avundsjukan är ju om andra vänner pratar om sina barn, då kommer ju min längtan med en samtidig sorg..
Visst är det svårt att förklara och kanske förstå.
Men jag är rädd för att bli övergiven av mina vänner av olika anledningarna och det är det jag tidigare har blivit. Och sen att man typ blir "ersatt", att personerna förändras och alltid gå spänd och nervös över att de ska prata om deras barn
eller barnbarn..
Orkar inte förklara mer just nu om det. Men så äre...
Men i detta så tror jag att jag har EIPS.
Alltså den nya förkortningen av Borderline.
Eftersom mer än hälften av symptom stämmer överens på mej. - nu behöver det inte vara
Så, det kan helt enkelt ha med mina hjärnspöken att göra under min PMDS som gör att tankar å känslor styr så mkt att jag inte blir så lätt nå/- kontaktbar när folk försöker prata med mej.
Jag skulle kunna skriva om detta i ett separat inlägg. - jag har i alla fall skrivit till min läkare om
En tid för eventuell utredning för borderline.
Så får se. Antar att det är intensiv process som
med diagnosen man fick 2016.
Nu ska jag göra mej i ordning. Hundarna och jag ska iväg till Teresa en stund nu i eftermiddag innan melodifestivalen och sen imorgon ska ta hundarna med på loppis i Trekanten och sen en sväng till skogen så hundarna får springa av sej lite 😊
Sen är det bara nästa vecka Money är hos mej och Wilda, sen blire valplådan för henne.
För nu är hon allt tjocker 🥰 så får se hur många valpar det blir ❤️
Ha det gott.
Och glöm inte kika in här 👇🏻 innan ni ev dömmer
Mej vid mitt första inlägg (vill gärna att ni läser fakta om det är nödvändigt med elaka kommenterar på mej - vilket jag önskar och hoppas att jag slipper) 🙏🏻❤️
Kram / Kotte
Jag mår bara fint 🙂 Hoppas du får en fin helg 💕